emmas blogg

då var vi hemma igen, efter 5 dagar i hemavan. . inga ben är brutna men visst fan var det nära.
att peder fortfarande vill vara tillsammans med mig efter denna resa är dock ett smärre under.
eller vad sägs om detta: dag 1, emma (jag alltså) bestämmer sig för att pröva åka slalom.
lånar ett par slalomskidor, de var ju bara 10 år sedan jag åkte senast, så det kan ju inte vara några problem.
börjar med att "ploga" mej ner för säkerhetsskull. men då går skidjävlarna i kors över varandra och det är omöjligt att få isär dom. slänger mig därför ner i panik. ligger där mitt i backen. tar mig inte upp. kan inte röra mig överhuvdtaget faktiskt.
ropar typ "hjälp, hjälp". jag har egentligen inte ont nånstans, men jag tar mig bara inte upp. försöker med stavarna. tappar stavarna. ligger typ och bresar med skidorna rakt upp. alla kollar konstigt på mig, peder låtsas att jag är nån okänd turist från tyskland ungefär.
skriker lite mer "hjälp" och även lite "aj, aj, aj" tills peder kommer och lyfter upp mig.
försöker mig på att fortsätta färden neråt, men samma sak händer igen, skidjävlarna fastnar i kors, och jag ramlar. ligger där igen, tar mig inte upp. och efter ett tag får peder återigen lyfta upp mig.
tar av mig skidorna, säger (skriker) något i stil med att jag aldrig någonsin ska åka någonting alls i någon typ av backe mer i hela mitt liv. eftersom vi inte hade köpt liftkort än får vi promenera upp för hela backen upp till lägenheten igen. efter halva backen får jag typ ett astmaanfall för att jag är så irriterad och för att skidorna väger typ 100 kg och för att pjäxorna är helt omöjliga att gå i. peder får därför bära båda sin snowboard och mina skidor och stavar. (han slapp iaf bära mig)

när vi äntligen kom fram till lägenheten hade jag lugnat ned mig lite och tog fram min snowboard och prövade den istället och det gick ju faktiskt helt okej. så vi köpte t o m ett liftkort. och det var t o m roligt att åka.



hejdå och fan vad skönt att vara hemma igen.
/anja p