emmas blogg

tänk om man kunde ha varit en helt normal människa som var helt normalt intresserad av hockey. som typ kunde sitta på sittplats och möjligtvis små-applådera lite när det blir mål.

nu ska man istället ha typ magsår inför varje match, skrika så halsen nästan blöder, och dessutom glömma ta luft mellan gångerna så man nästan svimmar. sen ska man applådera så man typ får sår i händerna, och vara nära på att få en hjärtattack typ 7-8 gånger per period.

sen måste man vara så himla hatisk också. man måste hata motståndarlaget, domaren (för det mesta), och också alla fjortisar i klacken, och framför allt alla som står där och inte skriker.

sen ska man pendla mellan hopp och förtvivlan i typ 2,5 timmar, be till gud några gånger och lova att man ska börja tro på honom om han fixar 3 poäng, och också svettas så man är alldeles blöt när man går därifrån.

varför gör man såhär? man är ju inte riktigt frisk.
kanske för att man vet att den känslan när aik gör mål eller när dom tar de där tre poängen är värd varenda droppe svett, varenda sönderskriken hals och varenda magsår i hela världen.

man känner att man skulle kunna ofra sitt lillfinger bara man fick vinna den där matchen, hela handen ifall vi kunde få gå till slutspel, och varför inte båda händerna om vi fick vinna sm-guld.

och nu ska jag gå och sova.